Lamborghini Cocktail
PING! Notisen på telefonen förmedlade att det efterlängtade meddelandet hade landat i Instagram inkorgen.
“Är i Katrineholm kl 12. Ska flytta bilar. Ses där.”
Tittar på klockan, inser att jag har exakt två timmar på mig att komma ner från Stockholm till Katrineholm.
Packar kameran, tar väskan med ljus på axeln, en kopp kaffe i termosmugg och småjoggar ner till bilen.
Bob Wallace Lamborghini Jarama
Efter 30 minuter, vid Södertälje, försöker jag skapa mig en bild av vad jag kan komma att få se när jag kommer fram. Jag vet att samlingen jag är på väg till innehåller minst en Lamborghini. Närmare bestämt en orange Jarama som är ett tribute bygge till den legendariske Lamborghini testföraren Bob Wallace.
Bob hjälpte till under sina år, 1963 – 1974, hos Lamborghini med att bland annat ta fram två av de mest klassiska bilarna i världen – Lamborghini Miura och Lamborghini Countach.
För att sätta sin nål än hårdare på den historiska bilkartan satte Bob fartrekord för produktionsbilar 1967 med en Miura P400. Ferrari bannade dock rekordet redan 1968 med en Daytona 365 med några fjuttiga kilometer i timmen, till 280 km/h.
Efter det laddade Bob på med 20 hk till i Miuran, som då fick namnet P400S och med den snoddes rekordet tillbaka 1969, med 288 km/h.
Bob hade rekordet i 13 år med Miuran
Bob höll rekordet i 13 år innan lillebror Lamborghini Countach LP500S piffade till det 1982 med ytterligare 5 km/h, till hiskeliga 293 km/h!
Den orange tribute Jarama hade jag träffat på några gånger innan denna resa till Katrineholm, senast stod den och glänste på vårens Gärdeslopp i Stockholm.
Jag hade hittat ägaren genom hans Instagramkonto och höll tummarna att han hade kvar någon av de andra Lambosarna som jag hade sett i hans Instagram-flöde. Men även om jag bara skulle få plåta Jarama skulle det vara helt okej för mig. Den är så vacker.
Klockan tickar precis över till 11.59 när jag parkerar bilen utanför en blå plåtbyggnad i Katrineholm. Genom ena fönstret lyser rumpan av den orange Jaramaran och i det andra fönstret står en liten bitsk vit sponsortextad Metro 6R4 och ser startklar ut. Jag hade kommit rätt.
Knackar på och Timo, ägaren av Instagramkonto och bilarna, öppnar dörren. Vi skakar hand och jag får stiga in.
Whoow!
Såg inte Lamborghini Miuran först
Framför mig öppnas helt plötsligt en fotbollsplansstor lokal med massor av fyrhjuliga konstverk.
Direkt innanför dörren står den orange Jarama som en upplysande, fräscht polerad leksaksbil. Jag kan inte rå för det men den är så vacker och den fångar verkligen mitt öga varje gång jag ser den. Den fångar mig i så hög grad att jag nästan missar den röda, silkeslena och en meter höga Miuran med guldfälgar som står framför. Jag rycker nästan till av att jag inte såg att den stod där. Vilket konstverk!
Vet inte riktigt var jag ska börja titta, för lokalen rymmer så många bilar. Framför Miuran står den vita lite ettriga Metro 6R4, bredvid den en unik gul Cord 810 med sin långa nos och tjocka korta rumpa. Längst i hörnet står en svart krallig Rambo Lambo LM002 och framför den står två Continental cabbar från 1958.
Hjärnan brinner och bilsjälen blir helt tagen över lokalen jag hamnat i. Redan nu känner jag att pulsådern på halsen slår hårdare och snabbare än normalt.
Första Lamborghini Murcielago SV
Då lyfter jag blicken och ser längre in i lokalen. Boom! Där står en vit Countach, en grå Murcielago, en djävulssvart Diablo samt en drös andra bilar som bara försvinner i skuggorna av dessa tre italienska bestar.
Jag hör hur Timo förklarar, pekar och pratar entusiastiskt om de olika bilarna. Dock har hjärna hunnit frysa fast av alla former, fälgar och fenomen bilar. Jag hade klivit in i ett italienskt smörgåsbord med spridda skurar av amerikanska muffins och en explosiv liten brittisk hårdnackad geleklump i ena hörnet.
“Den här Mucielagon var den första Super Veloche som någonsin körde ut från fabriken. I den här har alla journalister fått provåka och provköra. Beviset på att den var nummer ett står mellan stolarna.”
Medan jag lutar mig över det väl skållade passagerarsätet för att se beviset på att just denna är nummer ett, frågar jag: “Hur får man tag på just den här?”
“Äh, kontakter, du vet.”
Jag svarade “Jaha” som om det var att köpa en liter mjölk hos handlaren. För en man som Timo som har en sån här samling bilar, verkar inget vara omöjligt.
Lamborghini Dialbon på bärgningsbilen
Efter en kort fika och pratstund känner jag att Timo vill börja flytta sina vackra dyrgripar, tillsammans med sina två vänner. De ska byta lokal snart och jag får en kort förklaring att de ska bygga ett mer gediget ställe i Katrineholm som ska fungera som en mötesplats och där bilarna ska kunna stå på display. Ärendet verkar ligga hos kommunen just nu.
Tillsammans rullar vi alla ut Diablon ur garaget för att den ska ta plats på bärgaren. Diablon är så svart att jag har problem att riktigt se formerna på den innan den kommer ut i dagsljuset.
Snart efteråt startar Timo Murcelagon och det ekar i hela lokalen när de italienska kolvarna vrider och vänder sig i cylindrarna. Ljudet av V12:an är slående och rapp. Sakta backar han ut och mullret gör så att håret på armarna ställer sig upp.
“Ja, jo. Vi är tillbaka om 30 minuter. Dra igen garagedörren när vi åkt så kan du få fotografera i lugn och ro”, säger Timo.
Någon skrek i min hjärna; VA?!
“Självklart.” svarar jag medan det rister av glädje i kroppen.
Jag ser hur bilarna försvinner upp mot krönet utanför garaget och Timo trycker på, på raksträckan. De 700 hästarna sjunger och gör sig påminda i hela industriområdet när bilen snabbt försvinner bort. Ljudet ligger kvar i mina öron medan jag sakta går tillbaka över parkeringsplatsen mot den öppna garagedörren.
Mitt leende är stort som en banan i ansiktet. När jag trycker på knappen för att garageporten ska stängas hör jag hur Timo har hittat en raksträcka till längre bort i Katrineholm, där han vrider upp varvmätaren på den Italienska oxen.
Helt ensam med Lamborghini Countach LP400S
Kan inte riktigt förstå att det är sant, men helt plötsligt har jag blivit lämnad ensam med kanske den häftigaste samlingen bilar i Sverige.
Jag går in i garaget och stirrar rakt på den vita Countachen som nu ser lite ensam ut utan sina två yngre bröder.
Jag har läst miljoner av textrader på internet om den här bilen, men där och då hade jag glömt allt. Lugnt tittar jag på den pilformade fronten som ser ut att göra 150 km/h av att bara stå där.
Om man så är född på 2000-talet eller 1930 så bör man förstå storheten i en bil som en Lamborghini Countach av att bara titta på den. Den är som ett kilformat stridsplan som bara ska skjuta sig själv genom den ankommande luften i maximal fart.
Den är inte gjord för att ligga och puttra på stadens gator i 50 kilometer i timmen utan den ska ta sig från kust till kust, i vilket land som helst, hur fort som helst.
Den ska verkligen få sträcka på varenda liten vevstake och få tändstiften att smattra med sina små blixtar. Varvtalet ska berätta för alla runt omkring att de här tolv cylindrarna från norra Italien inte är att leka med.
Den ska klyva luftatomer när den trycker sig ner mot vägen i 200 km/h på de breda motorvägarna i USA eller vråla vid en nedväxling och överstyra på de snirkliga vägarna i Alperna, när toppen på berget ska besegras.
Vilken bil!
Jag kryper in, stänger dörren och sitter som fastmonterad i förarstolen. Cockpiten känns ganska ny men är över 40 år gammal. Här i Countachen har Timo suttit när han dammat av Gumball 3000-tävlingens vägar flitigt.
Den blå läderklädseln skulle nog kunna berätta en och annan historia om vad som hänt under åren sen bilen lämnade fabriken.
Ratten ligger perfekt i handen och det är svårt att inte trycka på knapparna eller vreden i bilen.
Lamborghini Countach på bärgningsbilen
Jag har svårt att förstå hur de har lyckats att få in växellådan, som ligger mellan de två stolarna, och V12:an i denna massiva sportbil. Denna bil är en dåtidens Tetris på hög nivå.
Knuffar upp saxdörren och hör hur hydralen jobbar för att få dörren till toppläge, frisk luft sipprar in i kupén igen.
Att på ett smidigt, vackert och trovärdigt sätt rinna ur den här bilen är en utmaning. Det skulle vara så mycket lättare ifall en passagerare skulle kunna ge mig en knuff i ryggen. Efter lite hasande, lite glidande och lite trixande kommer jag till slut med en benböjs hjälp upp till stående.
Hinner fotografera alldeles för kort tid i garaget, tycker jag, innan Timo står i dörren med sina vänner igen.
Vi hjälps åt att knuffa ut klenoden till bärgaren. Självklart hade jag önskat att få höra de 394 hästkrafterna starta och önskat att få bo kvar i garaget veckan ut. Timo försäkrade mig dock om att det kommer fler tillfällen.
Den vita enhörningen försvinner på flaket över samma krön där Timo tidigare hade tryckt på med Murcielagon.
Vad händer med Jaraman?
I bilen på vägen hem till Stockholm igen, efter att ha umgåtts med minst hundra cylindrar, fantastiska former och en massa mängd av bilhistoria slår tanken mig:
Jaraman! Fan, hann inte spendera mer än två minuter med den innan alla andra Italienska sirener startade att sjunga för mig och jag blev förförd.
Hmmm, det får bli nästa gång när jag hälsar på i Lamborghini Cocktailen.
Tack Timo för att du lät mig umgås med dina ögonstenar.
/Peter
____________________________________________
Följ Lamborghini Cocktailen
Vill du följa den här Lamborghini Cocktailen och/eller Timo´s upptåg och framtida motorresor. Skruva in Timo på Instagram, så får ni veta mer. TimoHelisten59
____________________________________________
Läs även de här artiklarna:
- Patriks Patina Porsche 912 – Bilden som ska varit bortglömd
- Maserati Entusiasten – Mötet med Maserati klubbens president
- Vad är Fascinating Cars? Hur kommer det sig att vi är här? Läs här.